Till innehåll på sidan

Situated Freedom

Exploring the Aesthetic Practice of Rem Koolhaas/OMA

Tid: Fr 2023-06-09 kl 13.00

Plats: Kollegiesalen, Brinellvägen 8, Stockholm

Videolänk: https://kth-se.zoom.us/j/68423353846

Språk: Engelska

Ämnesområde: Arkitektur, Arkitekturens historia och teori

Respondent: Katja Hogenboom , Arkitekturens historia och teori, History and Theory in Architecture

Opponent: professor Robert Somol, University of Illinois, Chicago, USA.

Handledare: Professor Helena Mattsson, Arkitekturens historia och teori; Professor Sven-Olov Wallenstein, Södertörn University, Stockholm.; Docent Helene Frichot, Melbourne School of Design, Melbourne, AUS.

Exportera till kalender

QC 20230516

Abstract

Situated Freedom – Exploring the Aesthetic Practice of Rem Koolhaas/ OMA undersöker hur arkitektur kan situera frihet. Genom att utforska ett antal arkitekturprojekt av Rem Koolhaas/OMA, lyfter avhandlingen både en filosofisk idé och en estetisk praktik kring möjligheten att tänka frihet som handling. Forskningen förhåller sig till tänkandet och fantasin hos Michel Foucault, Gilles Deleuze and Félix Guattari och Jacques Rancière. För dessa utgör friheten en möjlighet att utveckla en förståelse av de ögonblick där den politiska och estetiska friheten sammanlänkas. Begreppet “situerad frihet” – enligt Michel Foucault – inbegriper de möjliga maktförhållanden och de sätt som en estetisk praktik, inom sin egen kompetenszon, kan generera grader av frihet inom en särskild situations begränsningar, och därigenom dela det sinnliga.

En estetisk praktik för en situerad frihet blottlägger mångfaldiga och tvetydiga verkligheter - som skapar svängrum för engagemang, och därmed möjliggör frigörelse. Begreppet situerad frihet pekar på en öppen och ifrågasättande attityd i ett verk, varvid handlingen att “leka med befintliga begränsningar” skapar engagerande utrymmen av berikning, uppfyllelse, njutning, lekfullhet, generositet, dialog och kritik, som möjliggör upplevelser och fantasi. Medan friheter alltid riskerar att missbrukas genom strategier som begränsar frihet, lyfter avhandlingen relevansen i en undersökning av vilka relationer som kan finnas mellan arkitektur och frihet, genom att fråga hur arkitektur som estetisk praktik kan bidra till frihet. Avhandlingens syfte är att bidra till en befintlig kritisk-projektiv debatt inom arkitektur och föreslå en “projektiv praktik” som situerar frihet på faktiska, konkreta och instrumentella sätt inför pågående modernisering.

Genomgående i denna forskning är en förståelse av arkitektur som en projektiv, estetisk, diskursiv och affektiv praktik med möjlighet att urholka de affekter som upprätthåller dominerande maktstrukturer. Forskningsarbetet betonar arkitekturens förmåga att skapa förutsättningar för situerad frihet, vilket gör att nya möjligheter kan växa fram. Avhandlingen visar att arkitektur inte kommunicerar enbart genom Swedish Summary 423 språk eller representation, utan också uppstår i samspelet mellan form och innehåll inom programmets arkiektoniska syntazz; organisationen (fördelningen) av rum; tektonik, teknologi och materialitet; det upplevelsemässiga (affektiva); och bilden (och dess imaginära kraft). Med utgångspunkt i dessa idéer undersöker avhandlingen hur arkitektur som estetisk praktik kan främja en emancipatorisk politik, och hur arkitekturens verksamhetsfält kan skapa frihet genom ett singulärt, situerat projekt.

Ramverket för denna undersökning utgörs av fyra nyckelbegrepp: situerad frihet, arkitekturens estetiska politik, sammansättning, och fabulering (från montage till montrage). Avhandlingen består av fyra delar. Del 1,”Towards Situated Freedom in Architecture”, introducerar avhandlingens syfte och centrala begrepp samt det teoretiska och metodologiska ramverket. Del 2, ”The Aesthetic Practice of Koolhaas/OMA”, är en analys av Koolhaas/ OMAs estetiska praktik, i syfte att visa hur det politiska begreppet frihet situeras genom ett verk, och hur en sådan praktik kan utgöra ett politiskt projekt. Fyra särskilda strategier är väsentliga för Koolhaas tänkande: diagrammet; situationen; det performativa och transformativa objektskapet i Koolhaas/OMAs projekt, som formas av processer och programmering; och slutligen tanken på flanören. Med hänvisning till Walter Benjamin spelar Koolhaas rollen som modernitetens flanör, dels i sin fascination för moderniseringen, dels i sina observationer och engagemang i densamma. I denna relation söker Koolhaas efter konkreta möjligheter till förändring och frihet inifrån. Del 3 syftar till att analysera tre exempel på “situationer” (vilka antingen är projekt ritade av Koolhaas/ OMA’s eller är relaterade till dessa). Del 4, ”Conclusions”, sammanfattar forskningen.

Begreppet ”assemblage thinking”, tänkande i sammmansätttningar, är ett nyckelbegrepp för hur avhandlingen utforskar arkitektur. Arkitektur, i denna forskning, förstås som handlingar av sammasättning (assemblage), som verkar inom en mångfald av (andra) sammansättningar. Istället för en organisk helhet där alla delar utgör en autonom helhet, är arkitektur som sammansättning, en situerande praktik. Arkitekturen kan förstås genom det inflytande den utövar, som ett evenemangsrum och som struktureringsstil (mening). Ett sådant tänkande i sammansättningar möjliggör en transformativ potential i den materiella upplevelsen av rum. För att utforska arkitekturens estetiska uttryck och vad dessa innebär 424 Sammanfattning på svenska i

Koolhaas/OMAs praktik, är Deleuzes begrepp “fabulering”, här definierat som en specifik form av narrativ eller berättande, väsentligt för forskningsprojektet. ”Fabulering” gör det möjligt att omvandla konventionella föreställningar om kollektivitet, vilket i sin tur kan möjliggöra nya konstellationer av människor. Detta sker genom utforskande av alternativa existenssätt och nya livsmöjligheter, genom ifrågasät av de kategorier vi lever efter, genom en avfixering av identiteter och genom omvandlingsprocesser, dvs. att bli en annan. Koolhaas/ OMAs arbetssätt och arbete analyseras genom vad som i denna avhandling kallas en “stökig” (messy) metod. Denna metod bygger på konceptuella verktyg från Deleuzes två filmböcker – inklusive montrage, tidsbild (time-image), det irrationella snittet och vilket-som-helst-rum (any-space-whatever) – och jämförelser med konstverk. Dessa verktyg driver en läsning av de arkitektoniska projekten, vilket möjliggör att spåra de estetiska strategier som används, och visa hur dessa projekt fungerar genom ett kombinerat tänkande av materia och erfarenhet. Verktygen visar hur en viss regim av estetiska tekniker (affektiva krafter) tillåter arkitekten att experimentera med arkitektonisk syntax och skapa öppningar (eller stängningar) i olika situationer.

Avhandlingens struktur består av en serie fallstudier, presenterade i tre situationer. Dessa konkreta förhållanden placerar oss i relationer till det givna, inklusive allt från berättelser till sociala, tekniska, kulturella och miljömässiga begränsningar. Samtidigt tillåter fallstudierna upptäckten av andra möjligheter, flyktlinjer (lines of flight), immanenta för varje situation.

Situation Ett, From Semiotics to Time-Image in Two Private Swimming Pools, undersöker realismen – och förvecklingen – av den arketypiska poolen som en varufetisch, samt de krav som ställs på poolen i förhållande till lycka. I de tre pooler som undersöks framträder tre skilda engagemang, genom olika former av förmedling; varje experiment uppfinner en form som förändrar den kommodifierade bilden och dess normativa subjektiveringsprocess. I de två poolerna står tanken om montage, och dess funktion i att avslöja en idé, som central. De två poolerna som utforskas är: Takpoolen på Villa dall’Ava (1991) ritad av Koolhaas/OMA; och naturpoolen vid Maison à Bordeaux (2004) ritad av Philippe Roussille Swedish Summary 425 och Koolhaas/OMA. Begreppet intellektuellt montage beskriver en bekant (quotational) upplevelse av den första poolen, genom abstraktion och radering. I det andra exemplet rör vi oss från idén om icke-objektet till att uppleva genom objektet, för att nå en poolupplevelse bortom berättelsen om kontemplation. Situation två, The Power of the False i Central China Television Headquarters, utforskar CCTV-byggnadens form och struktur (tektonik) utifrån frågan om hur ett representationssätt kan bryta sig loss från och omvandla fasta signifikanter i en värld av ikoner. CCTVs yttre form utforskas genom begreppen form, ikon och grafiska logotyp, samt Constantin Brancușis skulpturdrivna forskning. Denna kapacitet utforskas ytterligare i det som kallas ”det irrationella snittets tektonik.” Den arkitektoniska syntax som uttrycks i CCTV-byggnadens tektonik –i fasaden, belysningsplanen, strukturen och detaljerna – jämförs med Mies van der Rohes Seagram Building. Jämförelsen visar på en irrationell tektonik kontra en rationell tektonik. Genom begreppet ”falskhetens makt” visar avhandlingen på hur CCTV:s representationer och tektoniska upplevelse öppnar upp sig genom att vara oavslutade och främmande. Alternativa verkligheter visar sig: möjliga ”tänk om”, ögonblick av oenighet och ojämförbarhet. I oklarheten mellan vad som är sant och falskt frigörs byggnadens rum från dömande, och uppmuntrar besökaren att förhålla sig till detta. I situation tre, ”Acts of Fabulation, Seattle Central Library”, behandlas en idé om den offentliga sfären; utifrån Rosalyn Deutsches, Nancy Frasers, Rebecca Solnits och Chantal Mouffes förståelse av det offentliga rummet som ett rum präglat av pluralism, konflikter och obestämdhet. Med hjälp av dessa läsningar utforskar avhandlingen bibliotekets specifika offentliga sfär, som verkar inom den kommodifierade offentliga sfärens ändlösa inre värld. Arkitekturens aktiva inramning och dess skapande av plattformar (i form av programmering, material och detaljer stödjer produktionen av öppna offentliga sfärer. För att förklara denna process utforskar avhandlingen idéer om scenen, teatralitet och skillnaden mellan en “variationsteater” och en “representationsteater”. Genom att arbeta med konceptverktygen ”vilket som helst-rum” och ”montrage” framträder de upplevelser som byggnaden skapar. Vidare diskuteras fabulerande kraft; hur konventionella representationer och föreställningar om kollektivitet 426 Sammanfattning på svenska kan omvandlas; hur fabulering kan möjliggöra individuella berättelser i anslutning till kollektiva berättelser.

Analysen av de tre situationerna visar på hur arkitekturens konstruktiva möjlighet att förmedla (från innehåll och uttryck) kan möjliggöra för en situerad frihet att uppstå. Arkitekturen är situerad eftersom den är beroende av den världslighet den befinner sig i, en värdslighet som arkitekturen relaterar till, muterar, konfronterar, återuppfinner och bryter sig ur. Arkitekturen är också situerad därför att den frigör potential och andra möjligheter, genom sin användbarhet. Avhandlingen framhåller arkitekturens situerade frihet som ett experimentellt förhållningssätt. I sin strävan att motverka (ny)liberala former av individualitet, lycka, komfort och trygghet, är den situerade friheten positiv och mångfaldig samt projektiv och imaginär. Frihet är besläktad med en performativ handling på en offentlig scen, som kräver ett gemensamt språk men också en viss grad av oräknelighet, tur, slump, hopp, överraskning, glädje och förundran. Avhandlingen visar på hur vi, för att stödja sådana handlingar, måste erkänna arkitekturens egna estetiska känsligheter och förstå dessa som underliggande former av politisk handling och effekter, vilka skapar såväl öppningar som begränsningar. Arkitektur berättar för oss hur vi ska se och uppleva saker – det handlar därför inte (alltid) om att ha en åsikt utan snarare att arkitekturen utövar artikulationssätt (modes of articulation). Dessa artikulationer uppmanar oss till omsorg och engagemang för världen, genom att projicera världar.

Avhandlingen ger fem bidrag till forskningen. För det första argumenterar avhandlingen för en förståelse av arkitektur som en politisk och estetisk praktik som pekar bortom själva objektvärlden för att skapa något mer än det som redan är. Arkitektur inbjuder på detta sätt till en tolkning och förändring av världen; därigenom kan disciplinen få en bredare civil och emancipatorisk betydelse. Ett andra bidrag består i att avhandlingen utvidgar arkitekturens forskningsmetoder genom att identifiera vad arkitektur kan åstadkomma genom sin erfarenhetskapaciteter (experiential faculties). Genom en analysmetod som jämför byggnader, konstverk och konceptverktyg, syftar forskningen till att utforska betydelseproduktionen inom arkitekturens egen “kompetenszon” (zone of competence). Ett tredje bidrag är att arbetet, genom studiet av tre situationer som lokaliserar projektiva förskjutningar (realignment), bidrar till en förståelse av Swedish Summary 427 arkitekturens politiska natur och dess förmåga att svara på och utmana dominans genom att erbjuda alternativ. De utforskade konceptverktygen, inklusive fabulering, pekar på arkitekturens förmåga att delta i konstruktionen av nya och kreativa sätt att konra-aktualisera (counteractualizing the present); ett fjärde bidrag ligger därför i konturerna av den situerade frihetens arkitektur. För det femte kastar avhandlingen inte enbart nytt ljus över Koolhaas/OMA, men visar också på närvaron av den situerade frihetens politiska mentalitet, en mentalitet som alltid haft en plats i Koolhaas/OMAs verk. De tre situationer som utforskas i avhandlingen belyser också en förändring i OMA/Koolhaas arbete; en övergång från en idé om påtvingad frihet (representation) till en situerad frihet som finner engagemang genom upplevelser (experience) och imaginära flyktlinjer.

I denna doktorsavhandling ligger tre komponenter till grund för att driva en alternativt tillvägagångssätt inom arkitektur: (1) ett kreativt experiment inifrån det verkliga, som erbjuder en öppen och icke-dömande upplevelse styrd av (2) en estetisk politik, dvs. teori och praktik mot situerad frihet; en transformation av arkitekturens språk genom att introducera begreppsliga verktyg från konst, film, litteratur, teater och filosofi; samt (3) genom en fabulerande arkitektur där berättande framträder som en projektiv praktik: att berätta historier leder till andra narrativ, vilket skapar nya möjligheter.

Denna avhandling ska i slutänden förstås som en spekulation om hur arkitektur, som en estetisk praktik, kan bidra till förändring. Genom att engagera sig i den uppgiften utforskar avhandlingen arkitekturens estetiska potential för utvecklingen av en situerad frihet.

urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-326841